Kostnader för elithallen

Drift och hyra för elithallen i hjärstaskogen kommer att uppgå till minst 9,3 miljoner per år enligt de underlag som presenterats i fritid-och turismnämnden. Konstgräsplanen kommer också att skrivas av med ca 0,7 miljoner per år vilket leder till en total kostnad om 10 miljoner årligen. Ovanpå det tillkommer en kostnad på ca 12 miljoner för anläggningarna runt och i anslutningar till vägnätet.  I jämförelse uppgår de totala föreningsbidragen i Örebro till 9,7 miljoner.

Socialdemokraterna bygger hellre monument över sig själva än satsar på välfärden. För 10 miljoner årligen hade vi kunnat minska barngrupperna i förskolan eller ökat avlastningen i hemtjänsten, exempelvis på Haga. Nu ser vi istället hur man bygger en bollhall i ett kärt rekreationsområde.

Jag oroas för föreningslivets verksamhet. Elithallen kommer att sluka lika mycket pengar som föreningsbidragen kostar idag. Jag har svårt att se var de pengarna ska tas ifrån. Det här riskerar att bli en ren elitsatsning på det breda föreningslivets bekostnad. Vi moderater vill stärka föreningslivet, men det ska ske genom ett ökat fokus på motion och unga. I vår budget satsade vi 1 miljon på ökat stöd till ungdomsföreningar. Mest av allt vill vi dock satsa på välfärden. Vi tror att Örebro blir bättre av mindre barngrupper i förskolan, en trygg skola med tydligt kunskapsfokus och 
en värdig äldreomsorg.

När vuxenvärlden inte ser!

Igår var jag på Marlene Lund Kopparklints release av boken "Det som inte syns"! Det är hennes författardebut och boken handlar om en självupplevd uppväxt med omfattande missbruk, våld och utnyttjande. Något som vuxna inte såg eller valde att inte se. Jag hade förmånen att läsa boken i helgen innan releasen. Den är gripande, välskriven och ger en bra beskrivning hur ett barn tänker och uppfattar omgivningen när föräldrar inte klarar av att hantera sitt missbruk. Det gör ont att läsa om hur ett barn tvingas ta ansvar för föräldrars svek, vuxna som utnyttjar ett barns utsatthet och ett samhälle som inte orkar sätta ned foten och fatta beslut som kan uppfattas obekväma. Många visste, såg och förstod. Vuxenvärlden har ett enormt ansvar oavsett vem som ser. Ett barn som förvägras en trygg uppväxt är ett nederlag för samhället. 

Marlenes historia är tyvärr inte unik men hon är ett maskrosbarn. Någon det har gått bra för, som skapat sig ett etablerat och framgångsrikt liv, som stärkt av sina erfarenheter gått vidare och skapat ett genuint engagemang för alla de andra barnen. Något vi alla måste hjälpa till med, i någon form. Man bedömer idag att 400 000 barn befinner sig missbrukarhem. En ofattbar siffra och ett enormt problem för samhället att hantera men en kamp man inte får ge vika för. 

Mina egna upplevelser från tiden som polis, med barn som far illa, glömmer jag nog aldrig. Barn som vägrat släppa taget om ens hand, desperat sökandes efter en trygghet som så ofta bara var tillfällig. Det är inte konstigt att jag måste sluta läsa med lagom mellanrum. Det gör ont att bli påmind om att det finns så många barn som befinner i dessa förhållanden. Ansikten jag själv glömt bort från mitt gamla jobb dyker upp. Tankar om hur det har gått, var dem är idag formas och ges uttryck. Jag finner mig själv någon annanstans, plötsligt påkommen att jag ligger i soffan med en bok vilandes på bröstet som iscensätter minnen jag länge trott försvunnit. I detta ligger känslan varför jag valde att bli polis men också varför jag återupptog mitt politiska engagemang. Det finns ett oerhört värde i att hjälpa och ställa tillrätta, att vara någon som har makten att faktiskt kunna göra skillnad.

Fakta från Rädda barnens hemsida:

• Ungefär 11 000 anmälningar om våldsbrott mot barn görs varje år. Av dessa leder endast cirka 14 procent till åtal. 
• Vart tionde barn har någon gång sett eller hört en förälder bli slagen hemma.
• Drygt två tredjedelar av dem som misshandlar barn är män och knappt en tredjedel kvinnor. 
• Två tredjedelar av de misshandlade barnen har skilda föräldrar.